Kategoriarkiv: Okategoriserade

Grönområden i tätbebyggda miljöer

I dagarna har Tomas Melin dragit igång en artikelserie om bostadsbyggande och stadsplanering. Ta er tid att följa den serien. Det är ytterst välbehövligt att vi diskuterar dessa frågor mer, framförallt eftersom vi på kongressen i vår ska besluta om en proposition från partistyrelsen om omfamnande av täta städer.

Ett av inläggen skriver Tomas om behovet av grönområden. Huvudsakligen håller jag med Tomas om att konflikten mellan grönområden och bostadsbyggande är överdriven och leder fel. Det är dock så att definitionsmässigt är all mark, som inte är bebyggd, grönområden.

Det finns givetvis lågt hängande frukt i stadsplaneringen i form av omfattande markparkering och industriområden som kan omvandlas till bostäder istället. Det finns dock begränsade sådana ytor och det finns också en stor poäng med att inte alla industriområden hamnar långt utanför staden.

Det jag istället skulle vilja slå ett slag för är förtätningar där man samtidigt behåller och utvecklar de grönområden som är på riktigt värdefulla. Jag ska exemplifiera detta med de planer vi jobbar med för centrala Jakobsberg.

Området vi tittar på ser idag ut såhär:

I väst syns Jakobsbergs centrum och resten av området omringas av Viksjöleden, Unionsvägen och Folkungavägen. I detta område hoppas vi kunna få ungefär 1500 bostäder. Det första steget är redan på gång och inom denna kartbild föreslås det två stycken förtätningar:

Den övre bilden visar på en byggnad som kommer innehålla ungefär 130 (företrädelsevis små) lägenheter, en förskola och möjligtvis ytterligare verksamheter. Byggnaden kommer skapa en tydligare innergård för de boende i befintligt område. Huset kommer byggas i allmännyttans regi.

Den nedre bilden visar ett projekt som kommer genomföras av Riksbyggen och kommer innehålla ca 400 lägenheter samt verksamhetslokaler i bottenplan. Projektet ligger på den parkering som finns i nedre vänstra hörnet av översiktsbilden.

Denna detaljplan kommer sannolikt att antas framåt sommaren 2016, och om den inte överklagas borde den kunna byggstartas tidig vår 2017.

Utöver detta detaljplanearbete jobbar vi också med ett program för hela centrala Jakobsberg, framförallt en del är viktig för poängen som jag försöker göra här.

Här ser vi det område som ligger ”mitt i” den översta bilden. Här koppas vi kunna bygga bortåt 1000 bostäder. Än så länge har det inte konkretiserats mer än såhär. Inom området planerar vi även för att spara en mindre stadspark.

Så, vad kan vi dra för slutsatser av detta. Jo, att vi måste börja göra skillnad mellan riktigt kvalitativa parker och allmänna gräsplättar. Genomför vi dessa planer som de är tänkta kommer vi inom ett relativt litet område kunna få in 1500 nya bostäder och samtidigt ha två offentliga parker. Utöver detta kommer det finnas gröna innergårdar.

Jag tycker att den utveckling vi jobbar med i Jakobsberg är ett väldigt bra exempel där vi kombinerar ett tätt byggande med grönområden.

Detta är givetvis bara ett exempel, det finns sannolikt möjligheter att göra den här typen av kompletteringar kring massor av våra centrum och kollektivtrafikpunkter.

Så gräv ner stridsyxan och montera upp byggnadsställningarna.

Konstnärslön

Idag har Miljöpartiets kulturarbetsgrupp presenterat sitt förslag om hur kulturen ska göras till det fjärde välfärdsområdet.

Programmet innehåller en rad förslag och som sig bör i ett sådant här fall är det ömsom vin, ömsom vatten. Den kommande processen är nu att partistyrelsen kommer skriva fram en kulturproposition som behandlas på kongressen. Gott så, det kommer säkerligen utmynna i beslut som är rimligt balanserade.

En fråga som jag noterar är att arbetsgruppen föreslår en översyn och några konkreta åtgärder för att förbättra arbetsvillkoren för kulturarbetare.

Jag hoppas att detta inte leder till att partiet landar i ett förslag om att återinföra de konstnärslöner som tidigare fanns.

När dessa konstnärslöner avskaffades såg jag ett inslag på morgon-tv  där Clownen Manne intervjuades. Han var givetvis emot avskaffandet (aningen jävig förvisso) men det som slog mig framförallt var hans argument mot avskaffande

(citerat fritt från minnet)

Konstnärslönen gör att jag kan umgås med mina barnbarn istället för att behöva åka runt i köpcentrum och uppträda för att försörja mig

Även om det så klart är väldigt trevligt att folk har tid att umgås med sina barnbarn säger mig något att det inte är helt optimalt att betala ut lön till kulturarbetare för att de ska slippa jobba med kultur, i alla fall inte om syftet är att vi ska ha mer kultur i samhället.

Växer storstäderna på landsbygdens bekostnad?

Ibland påstås det att storstädernas (Stockholm, Göteborg och Malmö) befolkningstillväxt beror på att boende på landsbygden flyr till storstäderna och att det är detta som utarmar service och livsmöjligheter på landsbygden.

Frågan är, är detta ett korrekt påstående?

Ett nedslag i SCB:s befolkningsstatistik för förra året målar upp följande bild (med reservation för att detta är ett nedslag i statistik för ett år och inte över tid).

Stockholms län växte under 2014 med 35 002 personer. Dessa består av ett födelseöverskott (fler föds än dör) på 13 866 personer, ett flyttningsnetto från utlandet på 16 766 personer och ett flyttningsnetto från övriga landet på 4 067 personer. Det innebär att Stockholms befolkningstillväxt under 2014 bestod endast till 11,6 % av personer som flyttade från resten av landet. Hur många av dessa som flyttade från andra storstäder och större städer visar inte statistiken.

Motsvarande andel för Göteborg och Malmö (endast de enskilda kommunerna) är 19,5 respektive 18 %. Tittar man på länen som helhet (vilket är en mindre bra idé eftersom de i ganska stor utsträckning består av just landsbygd) blir siffrorna 0,3 % för Västra Götaland och 16,1 % för Skåne.

Min slutsats blir att storstäderna växer, i första hand tack vare invandring och födelseöverskott inte på grund av avfolkning på landsbygden.

Samtidigt ska konstateras att 40 av Sveriges 290 kommuner faktiskt minskar i befolkningsmängd. Värst är det för Arjeplog som minskar i befolkning med 2,5 %.

Var tar då människorna vägen som lämnar dessa kommuner?

Min tes är att det är de dras mot huvudorten inom länet.

För detta tycks det finnas visst stöd, residensstäderna i vardera län har ett positivt flyttnetto mot resten av länet med fem undantag (Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Linköping). Detta tyder på att fram till att en stad når en viss storlek kommer den att dra folk från resten av länet medan det omvända gäller för de största städerna.

En intressant parentes i sammanhanget är att ett helt annat mönster framträder gällande flyttmönster gentemot hela landet. Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Linköping, Luleå, Örebro, Västerås, Halmstad, Linköping, Nyköping och Uppsala har ett positivt flyttnetto gentemot resten av landet (undantaget egna länet) medan Umeå, Östersund, Falun, Gävle, Härnösand, Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona och Karlstad har ett negativt dito.

Vad som gäller för Visby visar inte statistiken eftersom det inte är en egen kommun.

Detta kan kompletteras med att inget län som helhet minskar i befolkningsstorlek.

För att gå vidare med denna analys skulle det behövas data över hur flyttningar inom kommunerna ser ut. Någon sådan har jag inte (någon som har?), men min gissning (utifrån länsperspektivet) är att människor rör sig från ”byarna” till centralorterna i vardera kommun.

Huruvida det är bra eller dåligt kan man ju givetvis ha åsikter om, min bild är att även om det så klart är tråkigt att service och dylikt minskar i vissa orter så finns det skäl till att människor väljer att bosätta sig bland fler människor och att vi bör vara försiktiga med att döma dem för det.

Men att det skulle vara storstädernas befolkningstillväxt som utarmar landsbygden är nog ett påstående vi numera kan begrava, framförallt när det används som argument mot byggande i storstäderna.

Bättre valkretsar för oss som parti

I samband med de listsättningsprocesser som genomfördes under vintern uppstod en diskussion om representation och om att vi som parti var dåliga på att få fram personer med utomeuropeisk bakgrund på valbara platser på listorna, trots att en stor del av både vår medlemsbas och väljarbas består av människor med utomeuropeisk bakgrund.

En del av problemet är givetvis den strukturella rasismen som finns i hela vårt samhälle och givetvis även i vårt parti. Det kan och ska vi fortsätta jobba mot för att minimera dess skadeverkningar.¨

Men det finns ett skäl till som jag tror kan väga ganska tungt och som är en av utmaningarna med att vara ett relativt litet parti, nämligen den att vi i 16 av de 19 valkretsar där vi tar mandat i riksdagsvalet endast tar ett mandat. Det är svårt att kvotera ett mandat, framförallt eftersom regionorganisationerna är autonoma från varandra i listsättningsprocessen och det ej sker någon samordning.

Detta får också konsekvensen att om det skulle vilja sig riktigt illa skulle vi kunna få en riksdagsgrupp där 21 av 25 var av det ena könet, även om kvoteringsregler följdes till punkt och pricka (utfallet nu blev 12/13).

Detta talar för att vi bör göra gemensamma listor för flera valkretsar som tillsammans ger ungefär 4 mandat. Det finns ytterligare skäl för detta, nämligen de 10 valkretsar där vi inte tar något mandat alls.

Om vi jämför med det sista fasta mandatet i vardera valkrets kan vi konstatera att vi skulle behöva öka våra röster med mellan 35-45 % i valkretsarna Västmanlands län, Västra Götalands län södra och Västra Götalands län östra. I Kalmar, Kronoberg och Norrbotten skulle vi med god marginal behöva öka med 50 %. I Blekinge och Jämtland behöver vi fördubbla antalet röster och på Gotland tredubbla antalet röster. Detta för att ta mandat i samtliga valkretsar. Siffrorna blir rimligtvis lägre om vi räknar in utjämningsmandaten men pekar dock på en ansenlig ökning som krävs för att vi ska kunna ta mandat. Detta innebär rimligtvis att det finns en risk att vi har otroligt kompetenta och duktiga partimedlemmar som de facto aldrig ges möjlighet att bidra med sin kunskap och sina erfarenheter i riksdagen av den enkla anledningen att de bor i fel del av Sverige.

Förslaget till gemensamma valkretsar ska tas med en stor nypa salt och säkerligen justeras utifrån arbetsmarknadsregioner och dylika aspekter men skissartat borde det se ut som följande.

Skånekretsarna (inkl. Malmö Kommun) och Blekinge går fram med en lista.
Kronoberg, Kalmar, Jönköping, Halland och Östergötland går fram med en lista
Västra Götalandskretsarna och Göteborgs kommun går fram med en lista
Södermanland, Örebro, Värmland, Västmanland och Uppsala går fram med en lista
Stockholms kommun går även fortsättningsvis fram med egen lista, eftersom de redan idag tar fyra mandat
Stockholms län och Gotland går fram med en lista
Dalarna, Gävleborg, Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten går fram med en lista.

I takt med att vi över tid (förhoppningsvis) växer kan givetvis de gemensamma listorna få täcka mindre och mindre geografiska områden, denna uppdelning grundar sig i den mandatfördelning vi har fått idag. Man skulle också kunna tänka sig att endast toppkandidaterna (det vill säga, de personer vi förväntar oss få in) är gemensamma för listorna och att de lägre positionerna tillåts få en tydligare lokal prägel.

Fördelarna med detta system vore att man kunde ålägga samtliga listor att ta ansvar för att representativiteten är god och att duktiga partimedlemmar från svaga valkretsar ges en rimlig chans. Nackdelen är att det riskerar att främst gynna de kandidater som redan är kända i partiet då möjligheten att driva en provvalskampanj i ett större geografiskt område är markant svårare och för den som inte redan är heltidspolitiker antagligen nästan omöjligt.

Jag har gjort kartskisser på hur nuvarande system ser ut gentemot hur jag tänker mig att det vore lämpligt att formera listorna.

nu sen

 

EDIT: Det blev fel i andra bilden, ett mandat ska flyttas från Stockholms län till Västra Götaland. Jag orkar inte ändra detta i bilderna.

Vad ska det offentliga göra i framtiden?

Sverige är ett land som bland annat kännetecknas av en väl utbyggd välfärdsstat som hjälper alla medborgare, oberoende av bakgrund, med att leva och att lyckas.

Ta skolan som exempel, om inte det offentliga anordnade undervisning finansierad genom skatter skulle det givetvis ändå ske undervisning ändå. Det skulle dock inte kunna garanteras att denna undervisning kom alla till del. Troligtvis skulle det skapas skolor för barn vars föräldrar kunde betala för undervisningen samt skolor som sköttes genom välgörenhet till de barn vars föräldrar inte kunde betala. Det är ett rimligt antagande att de skolorna som de mer välbärgade barnen skulle gå i skulle ge bättre möjligheter till att lyckas längre fram i livet. Det är av denna anledning som vi tycker att det är rimligt att betala för undervisning gemensamt då det ger alla barn en rimlig möjlighet att lyckas i livet.

Föregående resonemang går givetvis att applicera på i princip allt som idag görs av den offentliga sektorn (möjligtvis finns det en myndighet eller två som gör saker som ingen sund människa skulle betala ett öre för).

Därför är det viktigt att ständigt föra en diskussion om vad som det offentliga gör idag som istället bör utföras av privata aktörer och även vad privata aktörer gör idag som istället bör göras av det offentliga. Under regeringen Reinfeldts tid har detta främst tagit sig uttryck i att socialförsäkringarna snarast har fått ett uttryck av ett grundskydd medan inkomstbortfallprincipen överlåtits till privata aktörer. Detta har kunnat ske genom en retorisk uppdelning av det offentligas verksamheter i ”bidrag” och ”välfärdens kärna”.

När vi gröna formulerar våra visioner för framtiden är det viktigt att vi tar med den här aspekten i vår analys. Vad ska det offentliga göra och vad ska överlåtas till privata aktörer?

Själv är jag förespråkare av en stor och stark offentlig sektor och anser snarast att antalet ansvarsområden bör utökas för det offentliga. Det leder då givetvis oss in på frågan om vad som idag är privat som bör bli offentligt.

Jag tror de flesta gröna håller med mig om att näringslivet inte bör förstatligas (även om jag brukar skoja om löntagarfonder varje år den 4 oktober), att det finns mycket ideell verksamhet som det offentliga bör hålla sina fingrar ifrån och att det nog måste finnas gränser för hur långt in i den privata sfären som det offentliga kan gå.
Troligtvis är det med dessa utgångspunkter svårt att hitta nya områden för det offentliga att klampa in på och ta över helt, men det borde ju finnas områden där det offentliga på ett bra sätt kan komplettera det privata.

En sådan fråga är maten. Vi har under de senaste åren pratat väldigt mycket om livspussel, om den stressade människan som inte riktigt hinner med vardagen. Här skulle det offentliga kunna göra en insats. Vi har redan idag en väl utbyggd infrastruktur i hela landet av offentliga kök som i väldigt många fall enbart används för en måltid per dag (skollunchen). Vore det inte rimligt att skolköken sålde matlådor till självkostnadspris till den förälder som ändå hämtade sitt barn?

Reformen skulle rimligtvis vara självfinansierad (eftersom matlådorna säljs till självkostnadspris) och skulle underlätta vardagen genom att man som förälder inte behöver bekymra sig över vad man ska äta. Givetvis skulle det vara frivilligt för den mer gastronomiskt bevandrade att inte köpa mat från skolköken. Det som möjligtvis kan invändas är att detta rimligtvis skulle konkurera med viss snabbmatsverksamhet, vilket möjligtvis kan ses som problematiskt. Men överlag anser jag nog att fördelarna överväger nackdelarna.

Jag tror att vi gröna behöver fundera mer på dessa frågor för att vi på allvar ska kunna se oss som en tredje kraft i svensk politik.

Politiska skiljelinjer inom Miljöpartiet

Inspirerad av Christians ord om behovet av en idédebatt inom Miljöpartiet väljer även jag nu att åter sparka igång en blogg.

Jag tänker börja i vad jag tror är ett av de centrala problemen inom Miljöpartiets idédebatt, nämligen idéen att den centrala skiljelinjen alltid är den mellan realo och fundis. För den utomstående är pragmatiker och visionär kanske ett mer förståeligt begreppspar som jag tänker använda mig av framöver. Jag är dock övertygad om att det är gravt förenklande och leder oss fel.

Givetvis är det så att det finns en skiljelinje mellan pragmatiker och visonärer, det finns det i alla partier och det är en viktig aspekt av partiarbete. Men det är inte den enda skiljelinjen, Aron Etzler pekar i sin bok Reinfeldteffekten ut en konflikt mellan nördar och säljare (jag är osäker på exakta begrepp, läs boken!), den kan tyckas snarlik skiljelinjen mellan pragmatiker och visionärer men så är alls inte fallet. Det finns också de mer klassiskt politiska höger/vänster- och frihetlig/auktoritär-skiljelinjerna.

Dessa olika skiljelinjer skär in i varandra och det finns inget som garanterar att den jag har på min sida i en konflikt har jag också på min sida i en annan. Det är alltså förenklande att påstå att konflikten inom Miljöpartiet per definition alltid handlar om en strid mellan makthungriga pragmatiker och stolliga visionärer.

Låt mig ta två exempel på frågor som vanligtvis delar pragmatikerna och visionärerna inom Miljöpartiet, trygghetssystemen och arbetstiden.

Av hävd brukar de som ses som (och ser sig själva som?) visionärer prata om medborgarlön som alternativt trygghetssystem och sänkt normalarbetstid genom lagstiftning. Jag anser att det är politik vi inte bör föra, betyder det att jag är en makthungrig pragmatiker? Kanske lite, men framförallt anser jag mig ha goda argument för varför andra lösningar är att föredra.

Till att börja med, medborgarlönen brukar oftast lyftas fram som ett alternativ till dagens trygghetssystem, vi tar helt enkelt pengarna vi idag använder till a-kassa, sjukförsäkring, studiemedel och försörjningsstöd och lägger i en stor hög som medborgarna på ett eller annat sätt utan krav på prestation får dela på.
Jag menar att det riskerar att hindra den gröna omställningen. A-kassan är inte bara ett trevligt sätt att hjälpa människor som råkar bli av med sitt arbete, det är framförallt ett sätt att främja strukturomvandling på arbetsmarknaden. Det är sannolikt så att i omställningen till ett nollutsläppssamhälle kommer det vara ett antal företag, ja antagligen hela branscher, som går i konkurs och försvinner. När dessa branscher försvinner kommer det också leda till att arbetstillfällena i dessa branscher också försvinner, för att de som arbetar i dessa branscher inte ska sätta käppar i hjulen för denna strukturomvandling genom krav på subventioner och annat krävs det att det finns en god trygghet för de att luta sig tillbaka på utan att behöva gå från hus och hem.
Därför krävs det en fortsatt utbyggd a-kassa, med framförallt rejält höjt tak. Medborgarlönen kommer sannolikt vara svår att få upp i den typ av nivåer som krävs för att garantera den typen av trygghet.
Det som istället behöver göras är att reformera försörjningsstödet, till att börja med behöver vi ta bort den 100 %-iga avräkningen av försörjningsstöd eftersom den gör att det är meningslöst att ta ett jobb på kanske bara ett par timmar i veckan, vilket kan vara nog så värdefullt för den som står långt ifrån arbetsmarknaden. Vi behöver också komma bort från de allra mest integritetskränkande delarna av prövningen av försörjningsstöd, det är inte rimligt att den ensamstående mamman ska behöva stå med mössan i hand varje gång hennes barn ska på kalas eller skolutflykt eller behöver nya vinterskor eller vad det nu kan vara.

Alltså, jag anser mig vara emot medborgarlön på politiskt sakliga grunder snarare än en vilja att passa in i den politiska konformismen.

När det kommer till arbetstidsförkortningen är jag i grunden väldigt positiv till att varje människa ska kunna jobba lite mindre varje dag och på så sätt skapa mer tid till andra sysselsättningar.

Det jag har problem med är metoden. I Sverige idag har vi ett dubbelt system för att bestämma arbetstiden för den som jobbar, i grunden har vi en lagreglering i Arbetstidslagen, den är dock dispositiv gentemot centrala kollektivavtal. Det vill säga, ett kollektivavtal som säger något annat än lagen gäller istället för lagen. I Miljöpartiet har diskussionen länge varit att arbetstiden ska ändras genom lagändring (även om årets valmanifest har en betydligt mycket mer nyanserad formulering). Detta har jag varit (och är fortfarande) emot av den enkla anledningen att det riskerar att antingen bli ett slag i luften eller riskerar att sätta hela den svenska partsmodellen på pottan.

Om vi lagstiftar utan att ta bort dispositiviteten kommer det visserligen leda till att de ~10 % av de arbetande som inte omfattas av kollektivavtal får en ändrad normalarbetstid, frågan om hur stor del av dessa som idag jobbar 40 h/v är också intressant men ett sidospår. Resten av arbetsmarknaden kommer således vara fortsatt kopplade till arbetstiden som är stipulerad i kollektivavtalen, vilket i sin tur leder till att de stora fantastiska effekter som brukar hävdas följa av sänkt normalarbetstid inte kommer att inträffa. Alternativet är såklart att vi tar bort möjligheten att kollektivavtala bort Arbetstidslagen, detta skulle dock leda till ett stort underkännande av den svenska partsmodellen på ett sätt som jag inte tror att någon tycker skulle vara önskvärt, effekterna av ett sådant underkännande är minst sagt svåröverblickbara och bör inte funderas närmare på före vi har en rejäl och omfattande SOU som i alla fall försöker beskriva konsekvenserna.

Detta leder oss fram till att arbetstidsförkortning nog borde göras genom kollektivavtal snarare än lagstiftning och då är det helt plötsligt inte partiernas fråga att driva längre (möjligen med undantag för när vi agerar arbetsgivare inom ramen för SKL:s förhandlingar). När sedan de flesta avtalsområden har kommit ner i arbetstid blir det naturligt att staten följer efter med ändrad lagstiftning, men där är vi inte idag.

Alltså, jag anser mig vara emot lagstadgad förkortad normalarbetstid just nu på politiskt sakliga grunder snarare än en vilja att passa in i den politiska konformismen.

Det finns givetvis goda politiska argument mot mina resonemang i de enskilda sakfrågorna men jag hoppas att detta kan stå som ett exempel på att skiljelinjen inom Miljöpartiet inte nödvändigtvis står mellan maktgalna pragmatiker och stolliga visionärer.