Caset för en statlig skola

Vi har nu fått en regering på plats som ska styra Sverige fram till 2022. Underlaget för regeringen är ett 73-punktsprogram som har skrivits av S, C, L och MP. Vad programmet ska kallas tvista de lärde om ännu. Programmet innehåller, som väntat, ömsom vin och ömsom vatten. Inga konstigheter givet att det är skrivet av fyra partier med väldigt olika ekonomisk politik som huvudsakligen enas i försvaret av den liberala demokratin.

En formulering som fångat mitt intresse finns under punkt 54 Ge likvärdiga förutsättningar som lyder ”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.”. Som läsaren säkert konstaterar är det en formulering med hängslen och livremmar. Programmet tar inte i sig själv ställning för en förstatligad skola utan skapar endast förutsättningar för att man i nästa kurva ska kunna göra det. Hur det blir med det lär väl tiden utvisa men jag tänkte utveckla min syn på frågan och varför jag anser att skolan bör förstatligas.

  1. Finansiering och styrning och därigenom ansvar bör hänga ihop

    Idag finansieras grundskolan av kommunerna (och i viss utsträckning genom statsbidrag) medan styrningen sker genom läroplaner och skollag som beslutas av Riksdag. Det innebär att det är svårt att ansvarsutkräva om man anser att skolan inte levererar i enlighet med vad man kan förvänta sig. Det blir väldigt komplext att utröna om bristerna ligger i läroplanerna och skollagen, eller om läroplanerna och skollagen är strålande men skolpengen är för låg. Därför bör beslutandet flyttas till statlig nivå, eftersom vi svårligen kan ha 289 olika läroplaner och lagstiftande åligger endast riksdagen. Det vore också rimligt att den som beslutar om till exempel nya åtaganden också är den som finansierar dessa.

  2. Likvärdigheten

    Sveriges kommuner har väldigt olika ekonomiska förutsättningar utifrån dess socioekonomiska struktur. En del av detta försöker man kompensera genom utjämningssystemen men det når inte hela vägen. Detta ser vi exempelvis genom att höginkomsttagare generellt sett bor i kommuner med lägre kommunalskatt och väl fungerande offentlig verksamhet medan låginkomsttagare generellt sett bor i kommuner med högre kommunalskatt och ofta mindre väl fungerande offentlig verksamhet. Genom att skolan blir ett statligt åtagande kan dessa skillnader i viss utsträckning minska (även om skolorna i de socioekonomiskt starka områdena sannolikt även framöver kommer nå bättre resultat, som en följd av att eleverna kommer från hem med studievana, det är dock en annan diskussion).

  3. Mindre påverkan från lokala särintressen

    Kommunpolitiker finns nära folk i deras vardag och har således örat mot marken, detta har sina klara fördelar. Men eftersom kommunpolitikerna har så pass lite att säga till om i realiteten riskerar detta att snarast leda till risk för nepotism och felaktiga åtgärder på politisk nivå. Att rektorerna har kvar en stark roll borde kunna borga för en möjlighet till lokalt inflytande över skolan.

  4. Minskad risk för statlig klåfingrighet

    Skolan är ett av de stora politiska slagfälten och således är det viktigt för politiker att kunna säga att de satsar stort på skolan. Problemet är, att eftersom de politiker vi ser i Agenda på söndagar ganska sällan har makt över de faktiska skolbudgetarna så tar dessa löften om storsatsningar sig uttryck i riktade statsbidrag som tenderar att vara detaljstyrande och riskerar att straffa kommuner som har skött sig över tid. Genom en statlig finansiering av skolan skapas möjlighet att helt enkelt höja skolpengen (givet att det systemet blir kvar) inom ramen för statsbudgeten och således ge skolorna (rektorn) själva makten att lägga pengarna där de behövs mest i varje given skola.

Dessa fyra skäl anser jag väga över det kommunala självstyret som i realiteten ändå är ganska begränsat när det kommer till skolan.

Det finns dock ett antal riktigt svåra frågor att lösa innan riksdagen kan dra klubban i bordet och förstatliga skolan. Det jag främst tror kommer bli de svåra knäckfrågorna är hur finansieringen rent praktiskt ska se ut, om det ska ske genom en skatteväxling mellan kommun och stat eller om det ska kunna ske på annat sätt. För den som vill se ett mer jämlikt Sverige är antagligen skatteväxling att föredra, det torde också vara det enklaste och mest robusta över tid. Jag tror också att man kommer behöva fundera på hur ägandet av skolfastigheter ska se ut framöver, idag ägs väldigt många skolor av kommunerna själva, vilket löser sig alldeles utmärkt genom interndebiteringar, detta krånglas såklart till om verksamheten i skolorna som hyr lokalerna inte längre har kommunen som huvudman.

Så, det finns definitivt svårigheter, men sådana är ju som bekant till för att lösas. Jag hoppas att beslutsunderlaget som tas fram, tar tag i dessa frågor så att vi kanske under nästa mandatperiod har möjlighet att återförstatliga skolan.