Politiska skiljelinjer inom Miljöpartiet

Inspirerad av Christians ord om behovet av en idédebatt inom Miljöpartiet väljer även jag nu att åter sparka igång en blogg.

Jag tänker börja i vad jag tror är ett av de centrala problemen inom Miljöpartiets idédebatt, nämligen idéen att den centrala skiljelinjen alltid är den mellan realo och fundis. För den utomstående är pragmatiker och visionär kanske ett mer förståeligt begreppspar som jag tänker använda mig av framöver. Jag är dock övertygad om att det är gravt förenklande och leder oss fel.

Givetvis är det så att det finns en skiljelinje mellan pragmatiker och visonärer, det finns det i alla partier och det är en viktig aspekt av partiarbete. Men det är inte den enda skiljelinjen, Aron Etzler pekar i sin bok Reinfeldteffekten ut en konflikt mellan nördar och säljare (jag är osäker på exakta begrepp, läs boken!), den kan tyckas snarlik skiljelinjen mellan pragmatiker och visionärer men så är alls inte fallet. Det finns också de mer klassiskt politiska höger/vänster- och frihetlig/auktoritär-skiljelinjerna.

Dessa olika skiljelinjer skär in i varandra och det finns inget som garanterar att den jag har på min sida i en konflikt har jag också på min sida i en annan. Det är alltså förenklande att påstå att konflikten inom Miljöpartiet per definition alltid handlar om en strid mellan makthungriga pragmatiker och stolliga visionärer.

Låt mig ta två exempel på frågor som vanligtvis delar pragmatikerna och visionärerna inom Miljöpartiet, trygghetssystemen och arbetstiden.

Av hävd brukar de som ses som (och ser sig själva som?) visionärer prata om medborgarlön som alternativt trygghetssystem och sänkt normalarbetstid genom lagstiftning. Jag anser att det är politik vi inte bör föra, betyder det att jag är en makthungrig pragmatiker? Kanske lite, men framförallt anser jag mig ha goda argument för varför andra lösningar är att föredra.

Till att börja med, medborgarlönen brukar oftast lyftas fram som ett alternativ till dagens trygghetssystem, vi tar helt enkelt pengarna vi idag använder till a-kassa, sjukförsäkring, studiemedel och försörjningsstöd och lägger i en stor hög som medborgarna på ett eller annat sätt utan krav på prestation får dela på.
Jag menar att det riskerar att hindra den gröna omställningen. A-kassan är inte bara ett trevligt sätt att hjälpa människor som råkar bli av med sitt arbete, det är framförallt ett sätt att främja strukturomvandling på arbetsmarknaden. Det är sannolikt så att i omställningen till ett nollutsläppssamhälle kommer det vara ett antal företag, ja antagligen hela branscher, som går i konkurs och försvinner. När dessa branscher försvinner kommer det också leda till att arbetstillfällena i dessa branscher också försvinner, för att de som arbetar i dessa branscher inte ska sätta käppar i hjulen för denna strukturomvandling genom krav på subventioner och annat krävs det att det finns en god trygghet för de att luta sig tillbaka på utan att behöva gå från hus och hem.
Därför krävs det en fortsatt utbyggd a-kassa, med framförallt rejält höjt tak. Medborgarlönen kommer sannolikt vara svår att få upp i den typ av nivåer som krävs för att garantera den typen av trygghet.
Det som istället behöver göras är att reformera försörjningsstödet, till att börja med behöver vi ta bort den 100 %-iga avräkningen av försörjningsstöd eftersom den gör att det är meningslöst att ta ett jobb på kanske bara ett par timmar i veckan, vilket kan vara nog så värdefullt för den som står långt ifrån arbetsmarknaden. Vi behöver också komma bort från de allra mest integritetskränkande delarna av prövningen av försörjningsstöd, det är inte rimligt att den ensamstående mamman ska behöva stå med mössan i hand varje gång hennes barn ska på kalas eller skolutflykt eller behöver nya vinterskor eller vad det nu kan vara.

Alltså, jag anser mig vara emot medborgarlön på politiskt sakliga grunder snarare än en vilja att passa in i den politiska konformismen.

När det kommer till arbetstidsförkortningen är jag i grunden väldigt positiv till att varje människa ska kunna jobba lite mindre varje dag och på så sätt skapa mer tid till andra sysselsättningar.

Det jag har problem med är metoden. I Sverige idag har vi ett dubbelt system för att bestämma arbetstiden för den som jobbar, i grunden har vi en lagreglering i Arbetstidslagen, den är dock dispositiv gentemot centrala kollektivavtal. Det vill säga, ett kollektivavtal som säger något annat än lagen gäller istället för lagen. I Miljöpartiet har diskussionen länge varit att arbetstiden ska ändras genom lagändring (även om årets valmanifest har en betydligt mycket mer nyanserad formulering). Detta har jag varit (och är fortfarande) emot av den enkla anledningen att det riskerar att antingen bli ett slag i luften eller riskerar att sätta hela den svenska partsmodellen på pottan.

Om vi lagstiftar utan att ta bort dispositiviteten kommer det visserligen leda till att de ~10 % av de arbetande som inte omfattas av kollektivavtal får en ändrad normalarbetstid, frågan om hur stor del av dessa som idag jobbar 40 h/v är också intressant men ett sidospår. Resten av arbetsmarknaden kommer således vara fortsatt kopplade till arbetstiden som är stipulerad i kollektivavtalen, vilket i sin tur leder till att de stora fantastiska effekter som brukar hävdas följa av sänkt normalarbetstid inte kommer att inträffa. Alternativet är såklart att vi tar bort möjligheten att kollektivavtala bort Arbetstidslagen, detta skulle dock leda till ett stort underkännande av den svenska partsmodellen på ett sätt som jag inte tror att någon tycker skulle vara önskvärt, effekterna av ett sådant underkännande är minst sagt svåröverblickbara och bör inte funderas närmare på före vi har en rejäl och omfattande SOU som i alla fall försöker beskriva konsekvenserna.

Detta leder oss fram till att arbetstidsförkortning nog borde göras genom kollektivavtal snarare än lagstiftning och då är det helt plötsligt inte partiernas fråga att driva längre (möjligen med undantag för när vi agerar arbetsgivare inom ramen för SKL:s förhandlingar). När sedan de flesta avtalsområden har kommit ner i arbetstid blir det naturligt att staten följer efter med ändrad lagstiftning, men där är vi inte idag.

Alltså, jag anser mig vara emot lagstadgad förkortad normalarbetstid just nu på politiskt sakliga grunder snarare än en vilja att passa in i den politiska konformismen.

Det finns givetvis goda politiska argument mot mina resonemang i de enskilda sakfrågorna men jag hoppas att detta kan stå som ett exempel på att skiljelinjen inom Miljöpartiet inte nödvändigtvis står mellan maktgalna pragmatiker och stolliga visionärer.